Vad är relationshandlingar?
Relationshandlingar är den dokumentation som visar hur ett byggprojekt faktiskt utfördes (as-build) – till skillnad från hur det planerades (as-planned). De kallas ibland också relationsritningar eller relationshandlingar efter slutbesiktning.
För ledningsarbeten och kabelförläggning innebär det att relationshandlingarna ska redovisa de faktiska, inmätta lägena för kablar, rör och övriga installationer i marken.
Koordinater, djup, riktning och anknytning till fasta referenspunkter ska framgå så att nästa entreprenör – eller räddningstjänsten – vet var ledningarna verkligen ligger.
Relationshandlingar används bland annat vid:
-
Framtida grävarbeten i närheten av befintliga installationer
-
Drift och underhåll av ledningsnätet
-
Tillståndsprocesser och nätinventeringar
-
Överlämning till fastighetsägare, nätoperatörer eller kommunen
Vad ska relationshandlingar innehålla?
Kvaliteten på relationshandlingar varierar kraftigt i branschen. En grundläggande handling innehåller koordinatsatta lägen i plan. En komplett handling innehåller djupdata, foton, materialtyp och metadata som gör att informationen kan läsas in direkt i ett ledningsinformationssystem (LIS).
För kablar och rör i mark bör relationshandlingarna minst innehålla
-
Horisontella koordinater (x, y) för varje inmätt punkt
-
Djup under markytan
-
Ledningstyp och material
-
Geotaggade foton som visar förläggningen i öppet schakt
-
Datum för inmätning och ansvarig utförare
-
Exportformat som kan läsas in i GIS eller LIS, till exempel DXF, GeoJSON eller KMZ
Utan plats och djupdata samt fotodokumentation är relationshandlingen i praktiken svår att använda som underlag vid framtida arbeten. Den ger plan-information men inte den tredimensionella information som behövs för att undvika ledningsskador.
Underlag för relationshandlingar – vad räknas?
Underlaget för relationshandlingar är den rådata som samlas in under eller direkt efter byggarbetet och som sedan används för att upprätta den färdiga handlingen.
Traditionellt har underlaget bestått av handskrivna mätanteckningar, skisser och fotodokumentation tagna av entreprenadens egna yrkesarbetare. Det fungerar – om dokumentationen görs medan schaktet är öppet och medan minnena är färska. Problemet uppstår när fältdokumentationen skjuts upp till efter återfyllning, för då baseras underlaget i bästa fall på uppskattningar.
Det finns tre kategorier av underlag som förekommer i praktiken:
-
Fältmätning under pågående schaktning är det mest tillförlitliga underlaget.
Koordinater, djup och foton registreras medan kabeln eller röret fortfarande är synligt. Det är det enda sättet att garantera att relationshandlingen stämmer med verkligheten.
-
Beräknat läge baserat på ritningar och förläggningsanvisningar används ofta som komplement men är inte en inmätning.
Det kan fungera som grovkontroll men duger inte som primärt underlag om exakt läge krävs.
-
Retroaktiv inmätning med GPR eller elektromagnetiska metoder kan användas för att komplettera befintlig dokumentation
Dyrare, tar längre tid och ger ofta lägre noggrannhet än en direktmätning i öppet schakt.
Varför brister relationshandlingarna i praktiken?
Den vanligaste orsaken är inte att branschen saknar rutiner – det är att fältdokumentationen utförs med verktyg som inte är anpassade för att registrera tredimensionell positionsdata i realtid. Mätning med tumstock och handskapad skiss ger ett underlag, men inte ett som håller för centimeternoggrannhet.
En annan orsak är att dokumentationen ofta sker under tidspress i slutet av ett arbetsmoment, när schaktet är på väg att återfyllas. I det läget prioriteras framsteg framför precision.
Resultatet syns i ledningsregistren: kablar som "ungefär" ska ligga vid kanten av en gata, djupuppgifter som baseras på schemaritningar snarare än faktisk förläggning och foton som togs från fel vinkel för att ge ett användbart referensläge.
Det är inte ett olyckstals-problem. Kabelpåkörningar kostar den svenska branschen direkt 400 miljoner kronor om året i reparationer – och 300 miljoner av det bär gräventreprenörerna i skadestånd. Därtill tillkommer de indirekta kostnaderna som ofta estimeras vara 5-10 större. Fältlagen vet var kabeln låg när schaktet var öppet. Problemet är att den informationen sällan når NIS systemet för att kunna användas för att undvika skador i framtiden samt när man bygger ut eller uppgraderar nätet.
